Angiverilag 2026: sex myndigheter blir polisens informationskälla

Den 13 juli börjar sex myndigheter rapportera misstänkt olovlig vistelse till polisen. Granskning av sidoinformation, den låga beviströskeln, mobilgenomsökning och riskerna för myndighetstilliten.

Sammanfattning: Den 13 juli 2026 träder reformen stärkt återvändandeverksamhet i kraft. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket ska på eget initiativ lämna vissa uppgifter till Polismyndigheten när det finns anledning att anta att en utländsk medborgare saknar rätt att vistas i Sverige.

I den politiska debatten kallas uppgiftsskyldigheten angiverilagen. Regeringen beskriver den i stället som myndighetssamverkan mot skuggsamhället. Båda etiketterna döljer den viktigaste förändringen: uppgifter som uppstår i kontakter om arbete, skatt, ersättning, skuld eller kriminalvård får ett nytt sekundärt syfte – att lokalisera och identifiera personer för återvändande.

Riksdagen antog förslaget den 15 juni 2026. Reformen omfattar även fler inre utlänningskontroller, utökad användning av fotografier och fingeravtryck samt möjlighet att omhänderta och undersöka mobiltelefoner för att fastställa identitet. För en praktisk genomgång av rättigheter och överklagande, se Neuman Juridiks guide.

Från bred angiveriplikt till sex myndigheter

Tidöavtalets ursprungliga idé uppfattades som en bred skyldighet för kommuner och myndigheter att rapportera personer utan laglig vistelserätt. Motståndet blev omfattande bland lärare, vårdpersonal, socialarbetare, fackförbund och rättighetsorganisationer. Den slutliga lagen är betydligt smalare: vård, skola och socialtjänst finns inte bland de sex myndigheter som får den nya proaktiva skyldigheten.

Det är en reell begränsning, men inte ett fullständigt skydd mot indirekta informationsvägar. Skatteverket tar emot uppgifter från många samhällsområden. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har omfattande kontakt- och identitetsuppgifter. När en uppgift väl finns hos en myndighet som omfattas kan den nya skyldigheten aktualiseras oavsett varför kontakten började.

Vad myndigheterna ska lämna

Den nya 17 kap. 6 § utlänningslagen räknar upp informationskategorierna:

Det sista ledet är särskilt viktigt. Polisen får inte bara rådata utan också myndighetens förklaring till varför ett antagande uppstått. Därmed skapas en berättelse om personen innan Polismyndigheten gjort sin egen fullständiga prövning.

Tröskeln: ”anledning att anta”

Regeringen valde rekvisitet anledning att anta. Det är lägre än ett krav på sannolika skäl eller en färdig bedömning av vistelserätten. Förespråkarna framhåller att myndigheten inte ska behöva avgöra komplicerad migrationsrätt. Kritikerna pekar på motsatsen: om den rapporterande myndigheten inte ska pröva saken fullt ut ökar risken för felaktiga underrättelser.

En person kan ha ett pågående överklagande, inhibition, en ny ansökan, EU-rättslig vistelserätt, familjeanknytning eller dokument som inte finns i den rapporterande myndighetens akt. Även en korrekt underrättelse vid tidpunkten kan snabbt bli inaktuell. Lagens kvalitet kommer därför bero på hur myndigheterna utbildar personal, dokumenterar tröskelbedömningen och rättar fel.

Sidoinformationen gör lagen bredare än ärendet

Förarbetena tillåter att uppgiftsskyldigheten utlöses av sidoinformation. Det är information som myndigheten får i ett ärende men inte behöver för sitt eget kärnuppdrag. Propositionen nämner exempel som spontana uppgifter i förhör eller iakttagelser vid inspektion och förrättning.

Detta förändrar kontaktens karaktär. Den som möter Kronofogden om en skuld eller Skatteverket i ett folkbokföringsärende kan lämna en detalj som saknar betydelse för själva ärendet men får betydelse för polisen. Tjänstemannen blir inte gränspolis, men informationen ges en gränspolisiär funktion.

Ingen egen efterforskning – men vem drar gränsen?

Under riksdagsdebatten betonade regeringsföreträdare att de sex myndigheterna ska lämna uppgifter de redan har och inte bedriva egna efterforskningar. Den avgränsningen är central men praktiskt svår. En följdfråga i ett vanligt ärende kan både behövas för kärnuppdraget och samtidigt ge migrationsinformation.

Myndigheternas arbetsordningar får betydelse för vem som ska fatta beslut om utlämnande. Om varje enskild handläggare gör bedömningen ökar variationen. Om en central funktion granskar underrättelserna kan kvaliteten bli högre, men processen långsammare. Lagen bestämmer inte i detalj hur den interna kontrollen ska organiseras.

Mobiltelefonen blir identitetshandling

Reformen ger Polismyndigheten, Migrationsverket och i vissa situationer Kustbevakningen möjlighet att omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning. Vid en inre utlänningskontroll krävs att åtgärden är nödvändig för att fastställa identiteten. Utrustningen ska finnas i personens besittning, sannolikt ha använts av personen och kunna antas innehålla identitetsinformation.

I asyl-, tillstånds- och verkställighetsärenden finns närliggande befogenheter. I vissa fall kan utrustning hållas i upp till tre månader. Beslutet kan överklagas till migrationsdomstol, som även kan pröva om material undersökts eller kopierats i strid med lagen.

En telefon innehåller betydligt mer än identitet: privata meddelanden, politiska kontakter, hälsa, ekonomi, familjebilder, platsdata och uppgifter om andra personer. Den rättsliga begränsningen till identitetsändamålet måste därför synas i tekniska sökmetoder, loggar och efterhandskontroll – inte bara i lagtexten.

Vård, skola och socialtjänst: undantag med informationsläckage

Det är missvisande att säga att vårdpersonal, lärare och socialsekreterare nu får en generell angiveriplikt. De omfattas inte av den nya proaktiva sexmyndighetsregeln. Men det är också missvisande att beskriva välfärdskontakten som helt isolerad.

Uppgifter kan passera systemgränser. Födsel, adress, ersättning, arbete och identitet registreras i olika led. Svensk sjuksköterskeförening har exempelvis pekat på att födslar rapporteras till Skatteverket, som omfattas av skyldigheten. Om sådana indirekta flöden leder till underrättelser blir en empirisk fråga som regeringen och myndigheterna bör redovisa öppet.

Vad kritikerna varnar för

Civil Rights Defenders och fackliga organisationer har varnat för minskad tillit och att människor undviker myndighetskontakt. Regeringen och utskottsmajoriteten invänder att skyldigheten är avgränsad till sex myndigheter, befintliga uppgifter och situationer där det finns anledning att anta olovlig vistelse.

Båda påståendena kan prövas. En begränsad lag kan fortfarande förändra beteenden om människor inte förstår gränserna. Samtidigt går det inte att anta att varje informationsutbyte automatiskt leder till att någon undviker vård eller skola. Det krävs data, inte bara politiska etiketter.

Fem mått som bör publiceras efter ikraftträdandet

  1. Antal underrättelser per myndighet och månad.
  2. Andel underrättelser som leder till träff på person utan vistelserätt.
  3. Antal felaktiga eller inaktuella underrättelser och hur snabbt de rättas.
  4. Antal omhändertagna telefoner, genomsnittlig tid och antal överklaganden.
  5. Resultat av överklaganden, inklusive fall där undersökning eller kopiering bedömts strida mot lagen.

Utan dessa mått går det inte att avgöra om reformen är träffsäker eller om den främst producerar stora informationsmängder, felaktiga misstankar och integritetskostnader.

Frågor varje myndighet måste kunna besvara

Slutsats

Den antagna lagen är smalare än den angiveriplikt som först dominerade debatten. Den omfattar inte hela välfärden och ger inte varje offentliganställd ett generellt rapporteringsuppdrag. Men den är mer långtgående än ett enkelt registerutbyte. Den gör sidoinformation användbar för återvändande, sänker tröskeln för proaktiv rapportering och gör telefonen till ett centralt verktyg i identitetsutredningen.

Den avgörande granskningen börjar därför efter den 13 juli: vilka underrättelser skickas, hur många är rätt, hur används mobilbefogenheten och vilka människor ändrar sitt beteende av rädsla för informationsflödet? Utan offentlig statistik kommer både regeringen och kritikerna att kunna fortsätta hävda framgång respektive skada utan att behöva visa den.

Källor