Da Costa-fallet och rättssäkerheten: hur en friande dom kunde förstöra två liv

Catrine da Costa mördades och styckades 1984. Två läkare friades från mordåtalet 1988 men pekades i domskälen ut som skyldiga till styckningen. Det gick inte att överklaga. Nästan 40 år senare ger staten dem två miljoner kronor var.

Da Costa-fallet är inte bara historien om ett olöst dödsfall. Det är historien om en rättsprocess där en friande dom fick samma sociala och yrkesmässiga effekt som en fällande dom. Det är också en granskning av hur domskäl, medier, förvaltningsbeslut och politisk passivitet tillsammans kan skapa en rättslig återvändsgränd.

Det första som måste sägas är att Catrine da Costa är det ursprungliga brottsoffret. Hon hittades styckad 1984, dödsorsaken kunde inte fastställas och ingen har dömts för mordet. Fallet preskriberades senare. Att granska rättsövergreppet mot de två utpekade läkarna får inte göra hennes död till en fotnot.

Det andra är att rättsstatens problem i fallet inte kräver att man vet vem som dödade henne. Tvärtom: kärnfrågan är hur staten behandlade två personer när bevisningen inte räckte till fällande dom.

Den centrala paradoxen: frikända men utpekade

1988 friades Thomas Allgén och Teet Härm från åtalet om mord på Catrine da Costa. Samtidigt skrev tingsrätten i domskälen att de hade styckat kroppen. Eftersom domen var friande fanns inget fällande domslut att överklaga. Eftersom gärningen som rätten uttalade sig om var preskriberad och inte del av domslutet kunde de inte få skuldfrågan prövad i högre instans på vanligt sätt.

Det är därför fallet har blivit en rättssäkerhetssymbol. En domstol ska döma eller fria i den gärning som åtalet gäller. Om domstolen i stället lägger in ett skadligt skulduttalande i domskälen, utan att detta kan angripas som en fällande dom, uppstår ett rättsligt ingenmansland. Personen är friad i protokollet men skyldig i samhällsdomstolen.

SVT rapporterade den 16 juni 2026 att regeringen beviljar de två männen två miljoner kronor vardera i ex gratia-ersättning. Justitieminister Gunnar Strömmer beskrev enligt SVT problemet så: de dömdes i praktiken till ansvar för en gärning som de inte åtalats för, som var preskriberad och som inte kunde överklagas.

Tidslinjen i korthet

Vad gick fel?

1. Domskälen blev ett straff utan domslut. Den allvarligaste rättssäkerhetsbristen är att domstolen i praktiken skapade en skuldmarkering utan att ge de utpekade ett överklagbart fällande avgörande. Det är kärnan i regeringens senare kritik.

2. Preskription användes som juridisk ventil. Om en gärning är preskriberad ska staten inte kunna använda den som ett sidospår för att ändå uttala skuld med förödande konsekvenser. Preskription är inte bara en teknikalitet. Den markerar att staten inte längre får lagföra gärningen.

3. Förvaltningsspåret förstärkte domskälens skada. Läkarlegitimationerna drogs senare in. Därmed flyttade skulduttalandet från domstolens text till ett praktiskt yrkesförbud. Frågan blev inte längre bara vad tingsrätten hade skrivit, utan hur andra delar av staten byggde vidare på skrivningen.

4. Medierna fungerade som förstärkare. SVT:s egen programbeskrivning skriver att dokumentärserien 2024 granskar hur rättsväsendet kom fram till att läkarna var skyldiga och hur processen blev en av Sveriges mest omdiskuterade. SVT:s nyhetsartikel anger att dokumentären visade att utpekandet gjorts på mycket svaga grunder. Mediernas roll var dubbel: först drev de upp trycket, senare bidrog granskande journalistik till upprättelsen.

5. Barnvittnes- och indiciekedjan blev för tung för sin bärkraft. SVT Play beskriver hur utredningen fick ny fart genom uppgifter om att ett litet barn skulle ha sett en styckning och hur experter kallades in för att bedöma barnets berättelse. I en rättssäker process måste sådana uppgifter hanteras med extrem försiktighet, särskilt när vuxnas tolkningar, minne, påverkan och frågeteknik kan bli en del av bevisningen.

6. Ingen lärandemekanism stängde fallet. I riksdagens fråga från januari 2025 beskrivs fallet som en rättsskandal och jämförs med Quickfallet. Frågan var om regeringen skulle tillsätta en oberoende kommission. Justitieministern svarade då att han följde frågan men inte ville uttala sig eftersom de utpekade övervägde juridiska handlingsvägar.

Domaren och nämndemännen: vad kan granskas?

Det finns två olika nivåer här. Den första är den belagda processuella nivån. En första huvudförhandling fick tas om efter att en nämndeman uttalat sig för Aftonbladet om rättens resonemang. Det är i sig allvarligt. Rättens överläggning är sluten, och nämndemän är domare i målet. Om en nämndeman talar bredvid mun rubbas förtroendet för att domstolen prövar målet inom rättssalen och inte i medielogiken.

Den andra nivån är personliga kopplingar, nätverk och eventuella bindningar hos domare eller nämndemän. Där krävs aktgranskning och källor. I de öppna källor som granskats för denna artikel finns inte tillräckligt verifierat underlag för att peka ut en viss domare eller nämndeman med privata kopplingar som skulle ha påverkat avgörandet. Det vore inte rättssäkert att ersätta en kritiserad dom med egna lösa insinuationer.

Det som däremot bör granskas i en seriös kommission är konkret: vilka satt i rätten vid respektive förhandling, vilka politiska nämndemannamandat hade de, vad sades i mediekontakter, hur hanterades jävsfrågor, vilka kontakter fanns mellan polis, åklagare, sakkunniga och medier, och vilka handlingar låg till grund för domskälens formulering?

Varför fria och fälla samtidigt?

Det går inte att säkert veta varför rätten valde den konstruktion som kom att prägla männens liv. Men det går att formulera försiktiga hypoteser, baserade på processens läge och den senare kritiken.

En möjlig förklaring är kompromiss. Rätten kan ha uppfattat att mordåtalet inte var bevisat, men samtidigt velat markera att den ändå trodde att männen hanterat kroppen. Det blir i så fall en kompromiss mellan beviskravet för mord och en moralisk slutsats om händelseförloppet. Problemet är att en sådan kompromiss inte hör hemma i en straffdom om den saknar överklagbart domslut.

En annan möjlig förklaring är tryck. Da Costa-fallet var medialt laddat, brutalt och politiskt känsligt. När ett samhälle kräver svar i ett uppmärksammat fall kan en domstol frestas att ge en berättelse även när bevisningen inte räcker till fällande dom. Det kan ge känslan av att rättsväsendet ändå har löst något, men priset blir att osäkerheten läggs på den tilltalade.

En tredje möjlig förklaring är institutionellt självskydd. Om polis och åklagare under lång tid drivit ett spår kan en helt ren frikännande dom framstå som ett underkännande av utredningen. Ett skulduttalande i domskälen kan då, medvetet eller omedvetet, mildra bilden av att systemet misslyckats. Det är just därför domstolar måste vara särskilt disciplinerade: rättens uppgift är inte att rädda utredningens anseende.

En fjärde möjlig förklaring är att rätten underskattade följderna. Domstolen kan ha sett skrivningen som en juridisk bedömning utan att förstå att den skulle bli underlag för legitimationernas indragning, social stigmatisering och fyrtio år av offentlig skuld. Den förklaringen gör inte felet mindre. Den visar bara hur farliga domskäl kan vara när de behandlar skuld utanför domslutet.

Två miljoner kronor: varifrån kommer summan?

Den öppna rapporteringen visar att Allgén och Härm begärde fem miljoner kronor vardera. Regeringen beviljade två miljoner vardera. Aftonbladets Oisín Cantwell skriver att fem miljoner "prutades" till två miljoner per person och betonar att detta inte är skadestånd eller ersättning för förlorad arbetsinkomst utan en symbolisk gest.

Det är den viktiga punkten: i de öppna källor som granskats finns ingen transparent beräkningsmodell som förklarar varför summan blev just två miljoner. Sveriges Radio beskriver ersättningen som ex gratia, alltså ersättning till personer som behandlats illa av staten. SVT anger att motivet var det omfattande lidande männen fått utstå. Men ingen av dessa källor redovisar en tabell över förlorad inkomst, psykiskt lidande, yrkesförbud, social isolering, ålder, tidigare processer eller statens skuldandel.

Det gör summan möjlig att ifrågasätta från två håll. Den kan ses som hög eftersom regeringen betalar utan domstolsfastställd skadeståndsskyldighet. Den kan samtidigt ses som mycket låg om man jämför med nästan 40 års yrkesförlust, utpekande, sjukdom, isolering och utebliven möjlighet att rentvå sig juridiskt. Slutsatsen är att två miljoner verkar vara en politisk och moralisk ex gratia-nivå, inte en full ersättning för faktisk skada.

Rättsstatens lärdom

Da Costa-fallet visar att rättssäkerhet inte bara handlar om slutraden i en dom. Det handlar om hela kedjan: hur polisen låser fast en hypotes, hur åklagaren väljer åtal, hur sakkunniga används, hur nämndemän hanterar sin roll, hur domskäl formuleras, hur medier förstärker skuld och hur förvaltningsmyndigheter bygger vidare på en domstolstext.

Den farligaste konstruktionen i fallet var inte bara att två personer friades men pekades ut. Det var att utpekandet placerades där rättsstaten hade som svagast motmedel: i domskäl som skadade som en fällande dom men inte kunde överklagas som en fällande dom.

Om en oberoende kommission någon gång tillsätts bör den därför inte bara fråga om Allgén och Härm behandlades illa. Den bör fråga vilka processregler, domstolskulturer, medielogiker och myndighetsbeslut som gjorde det möjligt för en friande dom att fungera som ett livslångt straff.

Källor