Polisens två flöden: publika konton, strategisk kommunikation och sluten kåranda

Granskning av polisens publika sociala medier, kommunikationsbudget och ramavtal för strategisk kommunikation, ställd mot den slutna Facebookgruppen UMF där tusentals poliser spred hån mot kritiker och kvinnor.

Sammanfattning: Polisen möter allmänheten genom ungefär 280 officiella konton, lokala nyhetsflöden och kampanjer. Samtidigt har tusentals poliser och polisstudenter samlats i den slutna Facebookgruppen UMF, där journalistiska granskningar har dokumenterat hån mot kritiker, kvinnor och demonstranter. Mellan dessa två rum finns en kommunikationsapparat som går att räkna: 190 anställda vid kommunikationsavdelningen 2019, en blandad driftpost på knappt 405 miljoner kronor och ett ramavtal för strategisk kommunikation värt upp till 56 miljoner kronor på fyra år. Den publika kommunikationen kan vara både korrekt och samhällsnyttig. Frågan är vad som faller utanför bilden när förtroende också är ett uttalat kommunikationsmål.

Sociala medier är en del av polisens löpande kontakt med allmänheten. På polisen.se beskrivs de officiella kontona som kanaler för dialog, brottsförebyggande information och trygghet. I februari 2025 uppgav forskaren Jens Alvén Sjöberg i Polistidningen att myndigheten då hade cirka 280 officiella konton. På samma plattform hade UMF omkring 5 000 medlemmar när Expressen avslöjade gruppen 2013 och mer än 7 700 när Aftonbladet återkom 2020.

Granskningen följer avståndet mellan dessa rum. Utåt ska kommunikationen skapa trygghet, förklara arbetet och locka fler till yrket. Inåt visar materialet från UMF en hård jargong och en kollegial lojalitet där den som säger emot riskerar att möta starkt motstånd. Det är den kontrasten – inte en misstanke mot varje polis eller varje officiellt inlägg – som är artikelns kärna.

Det publika flödet: nyheter, tack och ”människan bakom uniformen”

Polisen listar nationella konton på Facebook, Instagram, X, Linkedin, YouTube, TikTok och Twitch. Myndigheten skriver att sociala medier ska öka dialogen, sprida brottsförebyggande tips och ibland be allmänheten om hjälp. Kontona ska inte användas för larm eller anmälningar. Det är en saklig ram. Praktiken är bredare.

ESO-rapporten Ingen reklam tack (2021) beskriver polisens kommunikation som i huvudsak förtroendeskapande: saklig information om brott och arbete, men också proaktiv informering om vad myndigheten gör, mediaträning av talespersoner och rekryteringskampanjer. Intervjupersoner i rapporten säger att det är viktigt att ge ”polisens bild” av händelser och att korrigera missuppfattningar. En av dem avvisar att det vore att ”sminka grisen”. Rapporten noterar samtidigt Stefan Holgerssons äldre kritik: att polisen kan agera proaktivt för att tillrättalägga information och dölja det negativa.

Alvén Sjöberg, som forskar om polisens trygghetsskapande i sociala medier, säger 2025 att ”komma nära medborgarna” inte räcker som strategi. Han beskriver hur officiella konton ofta pumpar ut information, medan så kallade influencerpoliser på Instagram och TikTok blandar myndighetsbudskap med uniformsbilder, politiska inlägg, semester och ibland betalda samarbeten. I folks ögon, säger han, uppfattas polisen som en enhet. Ett fel blir då allas fel. Ambitionen att visa människan bakom uniformen krockar med att symbolerna ska bära hela kårens förtroende.

Det lokala flödet syns tydligt i Värnamo. I Värnamo Nyheter – artikeln bygger bland annat på trafikstatistik för 2017–2019 – säger lokalpolisområdeschefen Håkan Boberg att det inte går en dag utan tips eller önskemål om trafik. ”Så fort polisen gör ett inlägg på Facebook om olika trafikinsatser trillar kommentarerna in. Applåder i de allra flesta fall.” Trafikgruppens chef Peter Fransson sammanfattar mötet med allmänheten: ”Påfallande ofta tackar man oss – ’tack, jag behövde detta’.”

Det är en begriplig bild av vardagspolis, men också ett exempel på hur ett lokalt flöde bygger förtroende. Trafikkontrollen blir synlig, kommentarerna ger snabb respons och uppskattningen får större utrymme än konflikterna. Resultatet är inte nödvändigtvis missvisande. Det är redigerat på samma sätt som all strategisk kommunikation: vissa delar av verksamheten väljs ut för att bära bilden av helheten.

Siffrorna: personal, driftpost och PR-avtalet

Polismyndigheten redovisar inte en separat post för sociala medier. Anslag 1:1 Polismyndigheten föreslås i budgetpropositionen för 2026 till drygt 48,4 miljarder kronor. I den summan ryms yttre tjänst, utredning, it, lokaler och kommunikation. En öronmärkt siffra för Facebook och Instagram finns inte i årsredovisningen. Däremot går det att belägga personalstyrkan, en bred kostnadspost och de externa avtalen för strategisk kommunikation.

ESO anger att kommunikationsavdelningen 2019 hade i medeltal 190 anställda (160 årsarbetskrafter). BESTA-statistiken visar en ökning från 99 till 187 anställda 2006–2019. Andelen kommunikatörer var 0,6 procent av myndigheten, under statsförvaltningens genomsnitt. Ungefär en tredjedel av kommunikationsverksamheten var presstalespersoner och pressekreterare. Nationellt mediecenter hade jour dygnet runt. I samma rapport noteras att polisen inte specificerar kommunikationskostnader, men att posten ”resor, representation, information m.m.” i årsredovisningen då låg på knappt 405 miljoner kronor. Representation, resor och information ligger i samma påse. Siffran visar att informationskostnader inte är osynliga, bara ospecificerade.

Ovanpå personalen ligger byråstödet. I juli 2025 rapporterade Resumé att Polismyndigheten upphandlade strategiska kommunikationstjänster i ett ramavtal värt upp till 56 miljoner kronor på fyra år, uppskattat till cirka 10 miljoner kronor per år. Någon volym garanterades inte. Timpriset var fast: 1 400 kronor, oavsett roll eller senioritet. Avtalet löper i två år med möjlighet till två ettåriga förlängningar. Uppdraget omfattar varumärkesstrategi, analys, kampanjproduktion, internkommunikation, ledningsstöd, digital kommunikation och grafisk design. Referensuppdragen skulle bland annat visa erfarenhet av att förändra attityder hos breda målgrupper och att arbeta med förtjänad media.

Prime hade uppdraget före 2019 och Gullers Grupp tog över det året. I november 2025 tilldelades det nya ramavtalet BBDO Nordics, enligt Dagens Opinion och Resumé. Elva byråer visade intresse och fem gick till slutomgång. Prime och Gullers deltog inte. Eftersom timpriset var fast avgjordes upphandlingen på bedömd kvalitet. Den första kampanjen inom det nya samarbetet lanserades i mars 2026: ”Alla poliser bär inte uniform, än”. Kampanjen tonar ned den traditionella uniformen och lyfter empati, mod, tålamod och handlingskraft för att bredda bilden av vem som kan bli polis, bland annat bland kvinnor och personer med utländsk bakgrund.

Tio miljoner om året i byråstöd är inte hela kommunikationsmaskinen. Det är den del som köps in för att forma budskap. Personalen, de 280 kontona, medieträningen och den löpande produktionen ligger ovanpå. ESO:s poäng är den som består: staten mäter följare, inte om kommunikationen gör makten mer granskbar.

PR-dilemmat: information eller varumärke?

En myndighet med våldsmonopol har ett legitimt behov av att nå ut. Allmänheten behöver veta hur man anmäler, var en gärningsman eftersöks och vilka bedrägerier som pågår. Det är inte PR i nedsättande mening. Dilemmat uppstår när samma kanaler också ska skapa förtroende, attrahera sökande till polisutbildningen och ge ”polisens bild” av ingripanden som redan är omtvistade.

ESO sammanfattar tre syften hos tre myndigheter: polisen skapar förtroende, högskolan konkurrerar, Barnombudsmannen bildar opinion. För polisen är förtroendet både mål och mätetal. När målet är att allmänheten ska lita på kåren blir negativ information ett kommunikationsproblem, inte bara ett tillsynsproblem. Holgerssons kritik, som ESO återger, är att tillrättaläggandet kan bli systematiskt. Polisens egna intervjupersoner svarar att transparens är styrdokumentets krav. Där finns den centrala spänningen: kommunikationen ska både värna förtroendet och ge utrymme åt sådant som kan skada det.

Skillnaden ligger i urvalet. Information försöker förklara en händelse och visa vad som är känt och osäkert. Varumärkeskommunikation väljer de egenskaper och situationer som ska forma bilden av organisationen. När samma myndighet ansvarar för båda behöver den publika kommunikationen därför läsas tillsammans med domar, tillsyn, forskning och journalistik – inte som ersättning för dem.

Det slutna flödet: UMF 2013 och 2020

År 2013 avslöjade Expressen att ungefär 5 000 poliser ingick i UMF. Gruppen startades i februari 2012 av åtta poliser, i samband med ett fackligt arbete kring sociala medier. Endast poliser och polisstudenter släpptes in. Polisförbundets ordförande Lena Nitz var medlem från starten. Hon sade att inläggen var oacceptabla och att hon skämdes. Rikspolischefen Bengt Svenson kallade språket ovärdigt vuxna människor men menade att forumet låg bortom hans ansvar.

Gruppen lades inte ner efter avslöjandet. Aftonbladet visade 2020 att UMF då hade mer än 7 700 medlemmar, inklusive pensionerade poliser. I samband med Black lives matter skrevs demonstranter av som ”kriminella invandrarungdomar” och ”förortshuliganer”. En kollega som knäböjde i uniform jämfördes med att heila. En medlem som tidigare omplacerats för rasistiska uttalanden beskrev invandrare som ”den mörka kraften”. Kommunpolisen Nadim Ghazale sade att de flesta inte tänker så, men att få orkar ta debatten i gruppen: ”man blir uppäten, de är för högljudda.” Han påpekade också det som den här granskningen gäller: poliser på sociala medier är fortfarande poliser, även i polotröja.

Samma plattform, två rum. I det ena applåder för trafikinsatser. I det andra rasistiskt kodat hån.

Vad Westman såg i bakrummet

Polisen och kriminologen Johanna Westman publicerade 2015 Den uniformerade verklighetens polisblick vid Linnéuniversitetet. Hon var själv medlem och analyserade hur poliser representerade sig när ingen utomstående skulle lyssna. I februari 2015 hade gruppen 5 469 medlemmar. Omkring 30 procent av dem som kommenterade var kvinnor, men bara drygt 10 procent av inläggen var skrivna av kvinnor.

Den dominerande bilden kallar hon den uniformerade verklighetens polisblick: en kamp mellan polisen och ”buset”, media, politiker, kriminologer och den egna ledningen. Riktigt polisarbete är ingripande och vapen. Kollegialiteten är en enad front. Parollen hon återger är att det bara finns en färg: blå. När kollegor skjuter hyllas de. När media granskar blir det ett ”drev”. En röst formulerar kårandan rakt: ”Kåranda, kollegialitet och högt i tak, absolut.” Westmans poäng är att takhöjden var hög mot omvärlden och låg mot den som bröt mot kollektivet. Kritik avvisades systematiskt.

I april 2026 skrev Stefan Holgersson i Polistidningen att poliser skapat interna chattgrupper för det som inte går att säga öppet. Han beskriver tystnaden som priset för att tillhöra ”det blå laget”. Facebookgruppen är inte den enda formen. Logiken är densamma.

Kvinnorna: måltavla utåt, osynliggjord kollega inåt

Expressens första artikel visade att hatet mot kritiker inte var könsneutralt. Elisabet Höglund kallades ”dement”, ”häxa” och ”mumie i clownperuk”. Advokaten Kerstin Koorti, som företrädde änkan efter den 69-årige man som sköts i Husby, önskades in i gisslan. Johanna Langhorst och Eva Franchell avfärdades som skit som luktar illa. En ung kvinnlig journalist möttes av att pappa nog var stolt över sin flicka. Manliga kritiker hånades som clown eller tomte. Kvinnliga kritiker hånades som kropp.

Westman visar att samma blick vändes inåt. Manliga skjutningar hyllades. En filmad kvinnlig hundförare med batong kallades ”bananas” och fick höra att hon inte ska vara polis. En tråd om sexuella trakasserier avfärdades som komplimanger. Maskulinitetsnormen sades sällan rakt ut och utmanades därför inte.

Arian Rostamis avhandling, återgiven i Polistidningen 2024, visar att 44 procent av de kvinnliga poliserna i studien upplevt könsbaserade trakasserier, ofta skämt om metoo. Lundgren och Wieslander beskriver samma år i Police Quarterly hur kollegial lojalitet och behovet av acceptans i manliga nätverk kan minska benägenheten att anmäla. Här möter den interna kulturen den externa rekryteringen. BBDO-kampanjen 2026 vill sänka tröskeln för kvinnor som söker sig till yrket, medan forskningen visar vilka hinder kvinnor kan möta när de väl är där.

När den första versionen blir norm

Expressens material från UMF visar en återkommande irritation när en polismans uppgifter inte ensamma räcker som bevis: ”Räcker inte polismans iakttagelser längre, måste man ha ytterligare ett vittne???” Tingsrätter kallades lekstuga och nämndemän ”tröttmössor”. Det säger inget säkert om hur varje medlem agerade i tjänsten, men det visar ett motstånd mot den kontroll som domstolens bevisprövning innebär.

En polisrapport lämnas inte under ed, men kan få stor betydelse för hur ett ärende utvecklas. Tjänstefelsbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken skyddar enskilda mot fel och godtycke vid myndighetsutövning. Därför spelar den första dokumentationen roll, särskilt när andra vittnen eller inspelningar saknas.

Högsta domstolen har 2025 prövat polisiärt tjänstefel i två mål. Åklagarmyndighetens vägledning 2025:06 påminner om att bestämmelsen ska skydda enskilda mot godtycke. I februari 2026 åtalades enligt Polistidningen en polis för att ha avbrutit en målsägandes berättelse om våldtäkt. Även det åtalet kretsar kring ett tidigt skede: vilka uppgifter som alls kommer med i den första dokumentationen.

Ett belagt tjänstefel: rapporten som skrevs om

Jönköpings tingsrätt dömde den 13 mars 2012 Uno Lennart Emanuel Strand för tjänstefel, 40 dagsböter om 200 kronor, plus brottsofferfond. Han var polisman vid dåvarande polismyndigheten i Jönköpings län och bosatt i Värnamo. Målet har nummer B 1128-11. Åklagare var chefsåklagare Monica Mimer vid Riksenheten för polismål. Domen överklagades enligt dagboken; hovrättens utgång ingår inte i det här underlaget.

Händelsen, enligt tingsrätten: den 10 december 2010 stoppade Strand och kollegan Sofie Hallberg Labinot Mula, misstänkt för olovlig körning med avställd bil. Mula slet sig loss och sprang. Strand följde efter till fots, tog fram tjänstepistolen, gjorde mantelrörelse och avlossade ett skott mot ett gräsparti. Ingen skadades. Mula greps senare.

Det rättsligt tunga är inte bara skottet. Det är vad som skrevs efteråt. I rapporten i anslutning till händelsen beskrev Strand ett varningsskott: han skrek ”stanna eller jag skjuter”, väntade och sköt mot ett dike 50–100 meter från den flyende. Motsvarande uppgifter lämnade han i förhör den 12 april 2011. Kollegan Hallberg sade i förhör att Strand sagt att han skjutit ett varningsskott. Först den 31 maj 2011, och sedan i rätten, sade Strand att det var ett vådaskott. Han förklarade att rapporten inte stämde. Han tyckte händelsen var pinsam eftersom han gjort ett polisiärt handhavandefel. Han skrev varningsskott i stället för vådaskott ”eftersom han tyckte det var bättre”.

Tingsrätten fann inte styrkt att skottet var ett uppsåtligt varningsskott. Majoriteten utgick från vådaskott men dömde ändå för tjänstefel: förhållandena krävde inte höjd beredskap, misstanken var olovlig körning, Mula var enligt Strand själv 50–100 meter före honom, och vapnet hade hanterats oskickligt. Gärningen var inte ringa. En nämndeman var skiljaktig och ville döma för uppsåtligt varningsskott, bland annat för att den första rapporten, förhöret och träffpunkten talade för avsikt. Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen bedömde att Strand inte skulle skiljas från anställningen om han dömdes enligt åtalet.

Målet visar hur mycket som kan vila på den första dokumentationen. Den första skriften sade varningsskott. Den senare utsagan sade vådaskott, med förklaringen att ett pinsamt handhavandefel hade dolts. Tingsrätten prövade uppgifterna mot varandra och dömde för tjänstefel, inte för mened. Strandfallet stannar där: som ett konkret exempel på varför en polisrapport måste kunna kontrolleras mot senare utsagor och annan bevisning.

Vad läsaren ska göra med de två flödena

Den som bara följer polisens officiella konton ser närvaro, tack och rekrytering. Den som bara läser UMF-citat ser hat. Båda utsnitten är ofullständiga. De offentliga kontona styrs av kommunikationsmål; den slutna gruppen av sin egen gruppdynamik. Domar, tillsynsbeslut, forskning och diarieförda handlingar behövs för att pröva båda bilderna.

Därför hör granskningen ihop med det praktiska: filma när det är lagligt, vad som är viktigt när du utsatts för polisen och läs anmälningsstatistiken. För den som ser mönstret inifrån är kanalen dokumentation, visselblåsarlagen och JO – inte en ny sluten grupp.

Vanliga frågor

Hur mycket lägger polisen på sociala medier och PR?
En öronmärkt post för sociala medier finns inte i årsredovisningen. Det som går att belägga är bland annat 190 anställda vid kommunikationsavdelningen 2019, en blandad driftpost för resor, representation och information på knappt 405 miljoner kronor samma period, och ett ramavtal 2025 för strategisk kommunikation på upp till 56 miljoner kronor över fyra år, uppskattat till cirka 10 miljoner kronor per år. Avtalet gick till BBDO efter Prime och Gullers Grupp. Första kampanjen i samarbetet lanserades i mars 2026.

Var går gränsen mellan information och PR?
Brottsförebyggande information och efterlysningar är myndighetsuppgifter. PR-inslaget blir tydligt när samma kanaler också ska förändra attityder, stärka varumärket och rekrytera. Det är uttryckliga delar av polisens strategiska kommunikationsarbete.

Vad visar UMF-materialet om bevisning?
Det visar en miljö där vissa deltagare reagerade starkt när polisers iakttagelser ifrågasattes. Det är relevant för förståelsen av kåranda, men en polisrapport och ett vittnesmål under ed är juridiskt olika saker.

Lever UMF kvar?
Gruppen fanns 2013 med cirka 5 000 medlemmar och 2020 med mer än 7 700. Holgersson beskriver 2026 interna chattgrupper för det som inte sägs öppet. Plattformen kan bytas. Lojalitetslogiken behöver inte göra det.

Källor